En kärlekshistoria...
Någonstans här startade min kärlek till tvåhjuliga fordon. Jag sitter på min pappas Horex 350, en tysk motorcykel med ett härligt ljud. Jag kommer i ärlighetens namn inte ihåg så mycket, jag är trots allt bara två år på bilden, men pappa har berättat att han körde, och jag satt på tanken och skötte tutan. Jag kanske inbillar mig, men jag minns det tunga ljudet från den encylindriga 350-kubikaren, till skillnad från mopederna som många av mina föräldrars bekanta knattrade runt på.
Dåtidens säkerhetstänk var typ rejäla skor och toppluva. Hjälm, skinnställ och ryggskydd fanns inte. Men vad gjorde väl det? Alla var vi odödliga. Fast innan jag föddes blev pappa påmind om sin dödlighet i en motorcykelolycka där han krossade näsan så illa så att ena näsborren inte funkade. Därför satt han alltid med vänster hand på kinden och drog utåt åt sidan så att lite luft skulle kunna passera vänster näsborre.
Hursomhelst så var detta familjens fortskaffningsmedel, vi hade ingen bil på den tiden. När vi skulle någonstans så satte sig mamma där bak och jag på tanken, och så bar det iväg. Ibland åkte vi långt, ända till Sundsvall där vår släkt fanns. Vi hade blivit tvungna att flytta till Ljusdal strax efter jag föddes för att pappa skulle få arbete. Det var andra tider, på gott och ont. Blev du arbetslös fick du flytta dit du hittade ett arbete, alternativet var att svälta. Men eftersom de flesta kvinnor var hemmafruar var det kanske lite lättare att bryta upp, och mera tvunget, eftersom försörjningsbördan låg på mannen.
Vi hyrde övervåningen i en vanlig familjevilla. Det är mot den villan motorcykeln står lutad.
1966 fick pappa jobb i Sundsvall igen och vi flyttade tillbaka. Känslan var lite som att flytta till New York. EPA i Sundsvall hade rulltrappor, bara en sån sak. Vi flyttade till ett jättehögt hus på Skönsmon.
När jag var tolv fick jag min första moped, en monarped med ILO-motor. Det var bara för att mamma och pappa skulle kunna locka med mig till vår trista sommarstuga som varken hade vatten, avlopp eller elektricitet.
Vid femton fick jag en vackert blå DBS Sport, med treväxlad Sachsmotor. 800 kronor kostade den, och för en busschaufför och städerska var det säkert en rejäl summa. Samtidigt fick jag också mitt första fasta jobb. Springschas på Konsum Fredsgatan i Sundsvall. Varje dag efter skolan, samt även lördagar, åkte jag dit. Lastade packmoppen med alla varor som skulle köras ut till kunderna. Efter någon månad behövde man inte kolla vilken kund som skulle ha vad, man såg på innehållet. Då visste man också hur mycket dricks man kunde förvänta sig. Rekordet i dricks blev en julafton då jag kom hem med 47 kr i dricks. Det blev en julafton i dubbel bemärkelse.
Men i och med att jag tjänade egna pengar så kunde jag hotta upp DBS:en. Den fick navborstar, en backspegel samt 5,5a, 17 mm Bing och 80 TS-rör. Jag har alltid varit en laglydig pojke, men när det gäller moppen så slirade jag lite på laglydigheten, dessutom är det preskriberat nu. Jag hittade även ett ställbart munstycke som man kunde justera från styret via en wire.
Som jag älskade den mopeden, den startade alltid på första kicken efter att man flödat några gånger. Senaste åren har jag med jämna mellanrum kollat blocket efter en likadan, men nej. Tills plötsligt häromdagen när jag hittade en annons med en DBS Sport. Oj vad besviken jag blev! I min fantasi var det en superhäftig moppe med en kromad båge runt framlyktan, men ibland är det bättre att inte återse sina gamla hjältar. Den kändes lite lågbudget.
När jag fyllde 16 hade jag fått ihop tillräckligt med pengar så jag både kunde ta körkort och köpa en begagnad Zündapp KS 125:a. Solfjädertopp, vaggram och blinkers i styret. Med två på Zündappen körde man ifrån Hondas 125:a med ensam förare. Det är så jag minns det, kanske lika bra att det minnet får ligga osynat, som jag borde gjort med minnet av min DBS Sport...
Några år senare blev jag MC-instruktör i det militära, och fick smak för att köra vid sidan av vägen. Vår pluton var bland de första som fick MC 258 som den hette på militärspråk, en automatväxlad Husqvarna. Privat köpte jag en Kawasaki offroad som jag pendlade till och från jobbet med en hel vinter. Fick hjälp av min plutonchef att fulldubba däcken. Jag var ganska ensam motorcykel på vägarna i Uppsala när det kröp neråt -20 grader. Eftersom jag saknade skidor så hände det väl att jag vurpade när det var isigt väglag, men på den tiden hade jag en helt annan kropp så det var aldrig några problem. Man reste sig, borstade av snön och åkte vidare.
Efter att ha ledsnat på att köra i skogen blev det en Kawa 400. (bilden nedan)
Strax innan bilden var jag på väg hem, när jag kände att något flög in mellan kragen och nacken. Mellan skulderbladen kröp någon form av djur. Jag tänkte att om jag drar fram armarna och spänner ryggen så dödar jag krypet. Så det gjorde jag. Då stack getingen! Jag höll på att köra av vägen. Men eftersom jag var precis i närheten av mina föräldrar, som hade flyttat till Uppsala för att komma närmare sina söner, så svängde jag in till dem. När jag fått av mig kläderna höll pappa en kall kniv på getingsticket (gammalt norrlandstrick!) och efter en stund kunde jag dra på mig kläderna och åka hemåt. Men just när jag skulle åka kom pappa ut med sin Polaroidkamera och tog det här kortet.
Det blev väldigt gaggigt det här tänker du, men jag måste ge en bakgrundsbeskrivning innan vi kommer till fram till nutid.
Sedan följde ett antal motorcyklar, sport och touring. Dock aldrig någon Custom. Efter senaste sporthojen var det nära att det blev en, men bekvämligheten tog överhanden och det blev en riktig gubbcykel 2007. En Honda Silverwing 600.
Det är som en överviktig Vespa, men bekväm, med automatlåda och man sitter väldigt skyddat. Om det ösregnar kan man ändå hålla sig torr bara man har tillräckligt med fart. Dessutom har man stora förvaringsutrymmen. Enda nackdelen var att automaten (variator) kunde göra den lite surrig i motorvägsfart. Jag hade gärna sett en högre utväxling, för accelerationen upp till c:a 70 km/h var onödigt grym för en gubbgrej.
Men jag lade märke till att något hade förändrats i Stockholmstrafiken. Plötsligt kunde bilar på motorvägen tappa fart från 110 ner till 70, och mer än en gång blev jag prejad av bilar som sakta svävade över filerna. Det var som om 40 % av bilisterna över en natt blivit grava alkoholister. Men det var inte spriten, det var smartphones som fångade chaufförernas uppmärksamhet. I kombinationen sämre bilister och bättre kollektivtrafik så sålde jag Wingen 2012.
Mc-kläderna behöll jag dock, för man vet ju aldrig. Men 2015 visste jag, nu är det slutkört! Allt åkte till tippen. Lite vemodigt att konstatera att man är för gammal för att köra hoj, men så är tidens gång. Men lite deprimerande för en kille som åkt hoj sedan 1961, så det kändes lite i hjärtat när jag kastade ner MC-kläderna i containern för "brännbart".
Så kommer vi då till 2016, när Storstockholms Lokaltrafik aviserat att all norrgående pendeltågstrafik upphör den 13 juni. Det är ingen överraskning, det har varit aviserat långt i förväg. Det betyder att mina två timmar pendling per dag fördubblas i värsta fall. Ju närmare vi kommer den 13 juni desto mer panik får jag. På något underligt sätt känner jag mig lite yngre också, och sugen samt mogen att hantera en riktigt tung customhoj.
Den 9 juni går jag ut på Blocket och börjar titta på customhojar. Hittar två på Sulas MC som ser fina ut. Dagen efter åker vi dit efter jobbet och direkt som jag ser denna Kawa 1500 så vet jag att den är min! Även min fru tycker att den ser grym ut! För att vara en 2000 års modell är den i väldigt fint skick, och utrustad med Vance and Hines, (avgasrör) extraljus, väskor samt Dynojet Powercommander, som ger bättre bottendrag och finare gång.
Jag var lite nervös över att köra en hoj som väger över 350 kilo, men det är ingen fara. Det känns ungefär som att köra husbussen. Skämt åsido, en skillnad mot mina gamla hojar är att de fick man brotta ner i kurvorna, den här är tvärtom, den vill falla inåt i kurvorna, men när man vant sig så funkar det. Men första kurvorna var lite läskiga, innan man vant sig att göra tvärtom, hålla upp istället för att brotta ner.
Men, ljudet, woha, det är tungt. Blir inte grannarna sura då tänker du? Nej, tack vare det enorma vridet kan jag puffa ut ur området i princip på tomgång, och då låter det inte speciellt mycket. Här nedan bjuder jag på några bilder av mycket krom och metall. Varsågod:
Sedan följde ett antal motorcyklar, sport och touring. Dock aldrig någon Custom. Efter senaste sporthojen var det nära att det blev en, men bekvämligheten tog överhanden och det blev en riktig gubbcykel 2007. En Honda Silverwing 600.
Det är som en överviktig Vespa, men bekväm, med automatlåda och man sitter väldigt skyddat. Om det ösregnar kan man ändå hålla sig torr bara man har tillräckligt med fart. Dessutom har man stora förvaringsutrymmen. Enda nackdelen var att automaten (variator) kunde göra den lite surrig i motorvägsfart. Jag hade gärna sett en högre utväxling, för accelerationen upp till c:a 70 km/h var onödigt grym för en gubbgrej.
Men jag lade märke till att något hade förändrats i Stockholmstrafiken. Plötsligt kunde bilar på motorvägen tappa fart från 110 ner till 70, och mer än en gång blev jag prejad av bilar som sakta svävade över filerna. Det var som om 40 % av bilisterna över en natt blivit grava alkoholister. Men det var inte spriten, det var smartphones som fångade chaufförernas uppmärksamhet. I kombinationen sämre bilister och bättre kollektivtrafik så sålde jag Wingen 2012.
Mc-kläderna behöll jag dock, för man vet ju aldrig. Men 2015 visste jag, nu är det slutkört! Allt åkte till tippen. Lite vemodigt att konstatera att man är för gammal för att köra hoj, men så är tidens gång. Men lite deprimerande för en kille som åkt hoj sedan 1961, så det kändes lite i hjärtat när jag kastade ner MC-kläderna i containern för "brännbart".
Så kommer vi då till 2016, när Storstockholms Lokaltrafik aviserat att all norrgående pendeltågstrafik upphör den 13 juni. Det är ingen överraskning, det har varit aviserat långt i förväg. Det betyder att mina två timmar pendling per dag fördubblas i värsta fall. Ju närmare vi kommer den 13 juni desto mer panik får jag. På något underligt sätt känner jag mig lite yngre också, och sugen samt mogen att hantera en riktigt tung customhoj.
Den 9 juni går jag ut på Blocket och börjar titta på customhojar. Hittar två på Sulas MC som ser fina ut. Dagen efter åker vi dit efter jobbet och direkt som jag ser denna Kawa 1500 så vet jag att den är min! Även min fru tycker att den ser grym ut! För att vara en 2000 års modell är den i väldigt fint skick, och utrustad med Vance and Hines, (avgasrör) extraljus, väskor samt Dynojet Powercommander, som ger bättre bottendrag och finare gång.
Jag var lite nervös över att köra en hoj som väger över 350 kilo, men det är ingen fara. Det känns ungefär som att köra husbussen. Skämt åsido, en skillnad mot mina gamla hojar är att de fick man brotta ner i kurvorna, den här är tvärtom, den vill falla inåt i kurvorna, men när man vant sig så funkar det. Men första kurvorna var lite läskiga, innan man vant sig att göra tvärtom, hålla upp istället för att brotta ner.
Men, ljudet, woha, det är tungt. Blir inte grannarna sura då tänker du? Nej, tack vare det enorma vridet kan jag puffa ut ur området i princip på tomgång, och då låter det inte speciellt mycket. Här nedan bjuder jag på några bilder av mycket krom och metall. Varsågod:
Ja, det var det. Nästa lilla skönhet hör faktiskt till bussen, så den kommer jag att berätta mera om när uppdatering "Husbussen 2016" kommer!
Men jag bjuder ändå på några bilder av en skön gammal Compact från 1968. Inte helt i original tyvärr men de är nästintill omöjliga att få tag på. Men den är fin, med helt nyrenoverad 4-växlad Sachs, brytarlöst system och 12-voltslampor.
Men som sagt, mer om detta längre fram!
Men jag bjuder ändå på några bilder av en skön gammal Compact från 1968. Inte helt i original tyvärr men de är nästintill omöjliga att få tag på. Men den är fin, med helt nyrenoverad 4-växlad Sachs, brytarlöst system och 12-voltslampor.
Men som sagt, mer om detta längre fram!