Husbussen 2017
Du undrar vart 2016 tog vägen? Ja, vi monterade ett nytt och större kylskåp, med separat frys, och blev jättenöjda!
Började även jobba på mopedrampen som skulle bära med sig två mopeder på våra resor.
Då deklarerar båda barnen att de är färdiga med bussemestrar. De är nöjda. Vill inte åka i bussen mer.
Det kändes inte ett dugg konstigt i och för sig, varför ska en kille och en tjej som ska fylla nitton respektive sjutton vilja följa sina mossiga föräldrar i en gammal buss? Dessutom har grabben inte kunnat stå rak i bussen de senaste resorna då han skjutit i höjden till en bit över 1,90.
Vi är väldigt tacksamma över de 14 år då de följt med i ur och skur varje sommar, haft kompisar med sig, hittat nya kompisar på campingar som de dragit med sig in i bussen där ingenting har saknats i form av utrymme, spel eller videofilmer.
Men ändå...
En epok var till ända. Det var ju delvis för barnens skull vi skaffade bussen, för att de skulle få komma ut och se Sverige, uppleva och se saker från Tyskland, Danmark och från Malmö till Piteå. För att vi skulle vara tillsammans, och göra saker tillsammans.
Luften gick ur oss. Eller om det var en suck av lättnad? Jag vet inte. Båda hade vi haft hysteriskt på våra arbeten, och en del trassel med gamla anhöriga, så vi beslöt att bara vara hemma. Bussen fick stå. Mopedrampen som skulle monteras på bakstammen fick vila mot garageväggen.
Vi köpte en stor barnpool och två uppblåsbara fåtöljer, och i dessa fåtöljer låg vi hela sommaren. Över ett glas rosé i varsin fåtölj fattade vi beslutet att sälja bussen. Varför skulle vi åka så stort om vi ändå bara kommer att vara två fortsättningsvis? En vanlig husbil kanske vore ett bättre alternativ?
Hela vintern knarkade jag blocket på husbilar. Läste tester, omdömen och annonser. Vi åkte runt på husbilsfirmor och tittade. Två ord som hela tiden kom för mig var: Dyrt och trångt!
Jag började tveka, ska man verkligen lägga ut nästan en miljon för att stå utanför ett mindre fordon och grilla? En till tre veckor per år? Njaeää...
Tidigt i våras gick jag ut och provstartade bussen, som vanligt gick den igång efter bara ett par varv på startmotorn. Det är något visst med den dova sången från en åttaliters dieselsexa i gjutjärn. Visst, en åtta hade varit ännu bättre, men Scania hade inte några åttor på den tiden. Men det är som att tomgången smälter samman med andetag och hjärtslag, och man blir ett med detta väsen av aluminium och gjutjärn.
Strax innan semestern började dottern kika på körkortsutbildningar, och hittade en intensivkurs i Arboga. Men det var lite oklart med boendet. Här såg vi vår chans, vi har ju ett hem som är mobilt! Vi erbjöd oss att stå för boendet om nu inte körskolan kunde göra detta. Sagt och gjort! Kursen bokades och vi såg fram emot en semester i bussen igen. Med åtminstone ett av våra barn. Tyvärr, eller lyckligtvis, beroende på ur vems perspektiv man ser, så löste sig boendet för dottern så det blir bara en natt i husbussen för henne. Det kändes onekligen konstigt att det bara var vi två i bussen, för första gången någonsin. Men det var gott om plats.
I samma veva hör en av Sveriges bästa aluminiumsvetsare av sig (gammal kompis från Sundsvall) och undrar om vi kan träffas, tyvärr samma datum som dotterns kurs börjar. Men vi berättar vilken camping vi ska vara på, och de hyr en stuga där så vi kan träffas, ta en läsk och grilla lite. Samtidigt tänker jag att han kan hjälpa mig att titta på ramen runt garageluckorna som är i dåligt skick. Tyvärr är de i för dåligt skick för att svetsa i, så jag får kontakta en plåtslagare som kan hjälpa mig att knacka till aluminiumprofiler istället.
Någon vecka innan det är dags att ge sig av går jag ut och startar igen. Det låter fasansfullt!
Det kändes inte ett dugg konstigt i och för sig, varför ska en kille och en tjej som ska fylla nitton respektive sjutton vilja följa sina mossiga föräldrar i en gammal buss? Dessutom har grabben inte kunnat stå rak i bussen de senaste resorna då han skjutit i höjden till en bit över 1,90.
Vi är väldigt tacksamma över de 14 år då de följt med i ur och skur varje sommar, haft kompisar med sig, hittat nya kompisar på campingar som de dragit med sig in i bussen där ingenting har saknats i form av utrymme, spel eller videofilmer.
Men ändå...
En epok var till ända. Det var ju delvis för barnens skull vi skaffade bussen, för att de skulle få komma ut och se Sverige, uppleva och se saker från Tyskland, Danmark och från Malmö till Piteå. För att vi skulle vara tillsammans, och göra saker tillsammans.
Luften gick ur oss. Eller om det var en suck av lättnad? Jag vet inte. Båda hade vi haft hysteriskt på våra arbeten, och en del trassel med gamla anhöriga, så vi beslöt att bara vara hemma. Bussen fick stå. Mopedrampen som skulle monteras på bakstammen fick vila mot garageväggen.
Vi köpte en stor barnpool och två uppblåsbara fåtöljer, och i dessa fåtöljer låg vi hela sommaren. Över ett glas rosé i varsin fåtölj fattade vi beslutet att sälja bussen. Varför skulle vi åka så stort om vi ändå bara kommer att vara två fortsättningsvis? En vanlig husbil kanske vore ett bättre alternativ?
Hela vintern knarkade jag blocket på husbilar. Läste tester, omdömen och annonser. Vi åkte runt på husbilsfirmor och tittade. Två ord som hela tiden kom för mig var: Dyrt och trångt!
Jag började tveka, ska man verkligen lägga ut nästan en miljon för att stå utanför ett mindre fordon och grilla? En till tre veckor per år? Njaeää...
Tidigt i våras gick jag ut och provstartade bussen, som vanligt gick den igång efter bara ett par varv på startmotorn. Det är något visst med den dova sången från en åttaliters dieselsexa i gjutjärn. Visst, en åtta hade varit ännu bättre, men Scania hade inte några åttor på den tiden. Men det är som att tomgången smälter samman med andetag och hjärtslag, och man blir ett med detta väsen av aluminium och gjutjärn.
Strax innan semestern började dottern kika på körkortsutbildningar, och hittade en intensivkurs i Arboga. Men det var lite oklart med boendet. Här såg vi vår chans, vi har ju ett hem som är mobilt! Vi erbjöd oss att stå för boendet om nu inte körskolan kunde göra detta. Sagt och gjort! Kursen bokades och vi såg fram emot en semester i bussen igen. Med åtminstone ett av våra barn. Tyvärr, eller lyckligtvis, beroende på ur vems perspektiv man ser, så löste sig boendet för dottern så det blir bara en natt i husbussen för henne. Det kändes onekligen konstigt att det bara var vi två i bussen, för första gången någonsin. Men det var gott om plats.
I samma veva hör en av Sveriges bästa aluminiumsvetsare av sig (gammal kompis från Sundsvall) och undrar om vi kan träffas, tyvärr samma datum som dotterns kurs börjar. Men vi berättar vilken camping vi ska vara på, och de hyr en stuga där så vi kan träffas, ta en läsk och grilla lite. Samtidigt tänker jag att han kan hjälpa mig att titta på ramen runt garageluckorna som är i dåligt skick. Tyvärr är de i för dåligt skick för att svetsa i, så jag får kontakta en plåtslagare som kan hjälpa mig att knacka till aluminiumprofiler istället.
Någon vecka innan det är dags att ge sig av går jag ut och startar igen. Det låter fasansfullt!